Mycket som har hänt runt omkring just nu och därför finns ingen energi till att blogga. Mina närmsta, dvs dom som bryr sig om mig och min familj är införstådda i vad detta handlar om. Ni andra behöver inte ens lägga en hjärncell åt tanken på vad som hänt, ni behöver inte ens fråga! Kände bara att jag var tvungen att dela med mig av något som jag själv länge gått och funderat på.

Varför får JAG aldrig det där samtalet eller smset där någon undrar hur JAG faktiskt mår? Varför ska jag alltid vara den första till att bry mig om andra människor? Blir så less. Man gör ofta fel val i livet och många gånger fel val av "vänner" oxå tyvärr. I fortsättningen ska jag prioritera likadant som så många andra. Hör jag inte av mig mera för att fråga hur NI mår så är det bara för att visa att jag bryr mig exakt lika mycket som er. Nu menar jag absolut inte att ALLA är likadana, ni som inte känner er träffade behöver inte heller ta åt er...

 

Resten, kan fara och flyga!

Ja, det är en fråga som snurrar i mitt huvud för tillfället. Som rubriken lyder, För vem bloggar jag egentligen?! Vilka är ni som läser? Lämna mer än gärna en kommentar om vem just du är och varför du läser just min blogg. Funderat ett tag på att lägga ner bloggen men då ställer jag mig frågan åter igen, För vem? Är det för min eller eran skull jag bloggar?! Jag ser nog bloggen mer som en plats där jag förvarar mina minnen, positiva som negativa! Som barnens första ord, första steg, första tand etc. Det kan ju vara sådant som man gärna vill kunna se tillbaka på någon gång.

 

När ska hon lära sig, och framför allt HUR ska man lära en 5-åring att vänta på sin mamma innan hon cyklar över vägen. Man hinner knappt blinka innan hon gör tvärt emot, trots att jag sekunderna innan har sagt att hon ska vänta! Rädslan över att något ska hända min lilla Amelia gör sig påmind varenda gång hon gör så. Tips någon?

VARNING! Känsliga personer bör ej titta!

Innan jag såg detta klippet så skulle jag sova var min tanke. Ja vi får väl se hur det går med det nu. Jag grät mig igenom hela klippet och tackade gud för att mina barn ALDRIG någonsin kommer att få uppleva detta. Hur kan man göra så här mot sitt barn? Sitt egna barn som man älskar(?) och som man har kämpat för att föda fram? Sitt barn som man väntat på i flera månader för att få till världen? Sitt eget kött och blod! Detta klippet cirkulerar just nu på facebook och mamman har förhoppningsvis ett högt pris på sitt huvud.

Denna uppenbart sjuka "mamman" fick 1,5 års fängelse för att med all sannorlikhet ha förstört sitt barns framtid! Eller ja just det, såg att hon släpptes 6 månader tidigare pga GOTT UPPFÖRANDE?! Hon skulle ha en kula i pannan om det vore rätt! 

Har du egentligen någon aning om hur det känns när man utger sig för att vara utåtriktad, social och pratglad när man egentligen inte är det? Har du någon gång skrivit ett CV där det står att du älskar att komma i kontakt med nya människor, när det egentligen är en lögn? Börjar du svettas, känna dig illa till mods och få ångest i nya människors sällskap? Vill du bara gå under jorden när någon du inte känner vill prata med dig? Slippa ringa telefonsamtal för att du inte kan prata? Har din blyghet övergått till en jobbig last för dig där du börjat isolera dig? Då är det nog dags att börja fundera över social fobi.

Testa dig HÄR 

Mitt resultat blev följande:

RESULTAT
Din poäng är 72.
Maxpoängen på skalan är 80.

Normdata: personer som ej har social fobi får i genomsnitt 15 poäng medan personer som har social fobi får i genomsnitt 43 poäng. En poäng över 30-35 indikerar en ökad risk för siginifkanta besvär i sociala interaktionssituationer.

Ska man gå efter testet så är det ju tydligt att jag lider av social fobi? Men det tänker jag inte göra, istället går jag på min känsla vilken visar tydligt att det är detta som är mitt problem.

Allt började -04 när vi flyttade till ett hus utanför Rödeby. Från att ha bott centralt, haft nära till kompisar etc. till det totala ödet. Det kändes som att allt togs ifrån mig. Vänner, skola m.m. Det enda umgänge man hade var ju familjen i princip. Sedan kom ju förvisso Freddy in i mitt liv, och som många av er vet träffades vi ju genom hans bror som tack och lov (!) flyttade in i huset brevid oss. Där det tidigare hade bott ett pensionerat par. Låt oss kalla dom för Gösta och Rut. Ja ni förstår ju själva, inget partyfolk direkt. Hur som haver, Freddy var ju precis som jag. Blyg och tillbakadragen. Perfect match! Nu efter flera år tillsammans så vill jag nog påstå att han har blivit mer "vågad" av sig medan mina svårigheter i socialt samspel med andra människor blivit allt värre. Freddy och jag flyttade ju ganska snabbt ihop i en etta OCH sen vet ni ju alla vad som hände *nupp, nupp* Amelia föddes och jag stängde väl in mig allt mer. Nykär med en nykläckt ville man ju inte störas eller gå ut och träffa andra människor. Samma visa med Alicia. Därav befinner jag mig där jag är idag. Missförstå mig rätt nu, jag skyller inte detta på Freddy och barnen, för dom är det bästa som hänt mig. Istället skyller jag på mig själv som lät mig isoleras.
  

Känner att jag måste skriva ett sista inlägg innan jag kryper ner. Det gäller lite tankar och åsikter jag har som jag behöver få ur mig på något vis innan jag exploderar. Det gäller just saken att behöva höra hela tiden ifrån omgivningen att si och så ska du inte göra. Både när det gäller hur jag väljer att uppfostra mina barn, laga mat eller vise versa.

Det stör mig att folk måste lägga sig i MITT liv istället för att sköta sitt egna!

Vill jag ge mina barn godis om det så vore varje dag så gör jag det.

Vill jag ha daggmaskar i maten jag lagar så har jag det. (Kanske inte) Men ni fattar?

Vill jag ge mina barn saker varje gång vi är i en affär så gör jag det.

Ingen annan än jag och Freddy ska någonsin yttra sig om hur vi ska uppfostra våra barn. Eller ens klaga på det liv vi lever. Vi har det bra och det är huvudsaken.

ο Ett rent och fint hem.

ο Mat på bordet.

ο Hela och rena kläder på våra barn.

ο Kärlek i massor.

Dvs att vi lever ett helt normalt liv:)

Till skillnad från dom som istället...

ο Lever i en missär och är för lata för att städa när det ser förjävligt ut.

ο Skiter i mat till barnen och köper något deluxe till sig själva eller reser iväg för att roa sig.

ο Låter barnen gå i sunkiga kläder och helst i en nerkissad/nerbajsad blöja en hel dag.  

ο Nekar sina barn att vara just BARN med ALLT vad det innebär!

Klaga på detta istället eller knip käft!

Känner någon sig träffad så får du/ni gärna komma till mig och berätta varför.

Hur börjar man ett inlägg där man ska skriva om en person som man endast känner hat och förakt emot, utan att det går överstyr? Det är förmodligen inte så lätt men jag ska ge det ett försök. Denna människan jag ska skriva om har gjort mig så fruktansvärt otroligt illa den senaste tiden och jag känner att jag på något sätt måste få ur mig allt negativt jag har inom mig.

Kanske ska börja med att berätta att jag hade kolik som bebis. Det enda som fick mig lugn var att åka bil eller gunga kudde över mammas ben. En dag fick han nog utav skrikandet som detta innebar, lyfte upp mig och skrek ungjävel allt vad han orkade i vänstra örat på mig. Han fick ju inte sova! Detta har jag fått berättat för mig nu på senare år, för jag minns det ju såklart inte eftersom att jag bara var några veckor gammal. Än dock kan jag tro att detta stämmer då jag är halv-döv på vänster öra och har fått det bekräftat via hörseltest.

Då kanske jag ska berätta om min ena bror?
När F var liten bebis och låg i spjälsängen som stod placerad nedanför fönstret i sovrummet, kommer det en stor sten genom rutan som orsakar glas-splitter i sängen hos honom. det kunde gått riktigt illa men det enda han ville var att visa mamma att han hade massa tjejer i sitt "vrål-åk". Få fram lite svartsjuka med andra ord.

Har ju en bror till, A, som skulle hänga sig som han så fint uttryckte sig.
F skulle man istället kasta i containern tyckte han.

Som ni förstår så var han inte intresserad utav mina småbröder alls då han ansåg att mamma lurat på honom barnen. Detta trots att han visste att hon var oskyddad och pga att han själv var för snål för att köpa kondomer(?)

Med detta ville han absolut inte kännas vid lilla F som kom springandes och kallade honom för pappa då han skulle hämta mig, för att ha gemensam vårdnad.

Just det! Innan jag glömmer bort det kanske jag ska berätta om när han envisades om ensam vårdnad för mig.
När advokaten frågade vad han hade lärt mig så svarade han att han hade lärt mig att gå i trappor. *Pinsamt* Därmed fick han avslag direkt och jag gissar på att han blev utskrattad under advokatlunchen.

För att sedan fortsätta därifrån jag själv minns, så kommer jag så tydligt ihåg när han kom instormandes till mamma och hennes dåvarande kille för att ställa till bråk. Där börjar han slåss hej vilt. Jag fyra år gammal, springer ut på gården och kissar ner mig pga rädsla.

Några år senare fick jag bo hos mina farföräldrar pga vissa omständigheter. Under den tiden blev jag mobbad på lekis som det hette då pga att jag var "tjock". Det värsta var att han oxå var bra på att berätta det för mig så fort jag kom hem. "Fy vad tjock du är! Du kommer sluta som din mamma!" Det kändes att höra detta som sexåring.

Under samma tid lurade han i mig att min mamma hade mördat en människa och att jag aldrig skulle få träffa henne fler gånger. Jag trodde på detta ett helt år och var förtvivlad över att jag inte hade någon mamma mer! Det var ju såklart bara skitsnack!

Han sa många gånger att han skulle köra ihjäl oss på småvägarna mellan Nybro och Kalmar, när han med sin turbo körde med mig i bilen. Detta på en hastighet över 200 km/h. Jag var LIVRÄDD och förberedde mig varje gång han gjorde så på att dö! När jag började gråta så var han nöjd och hånade mig.

Så är det än idag. När han lyckas bryta ner sin omgivning så mår han bra. När man tar sig upp igen så blir han uttråkad och tar till alla metoder han kan. Ringer socialen eller polisen och gör anmälningar om allt och ingenting.

Men efter det senaste har jag fått nog utav honom.

Efter en separation mellan han och hans ex så ville han att jag skulle ta bort henne från FB, stå på hans sida och vittna falskt emot henne i en rättegång för hans vinnings skull. Han ville att jag skulle säga att hon under flera månader hade trackasserat mig via telefon. Detta vägrade jag och därav blev han sur.

Som hämnd ringde han varje dag i tre veckor och klagade på att jag aldrig skulle lyckas bli klar med min utbildning. Han klagade på min vikt, hur jag ser ut, tar hand om mina barn m.m. Han berättade för mig att han skämdes för mina syskon pga vise versa sjukdommar och sa att han inte kunde berätta att han hade söner för någon. Det var på gränsen att han skulle förneka mig oxå om någon frågade sa han.

För en tid sedan drabbades jag utav en depression som ni flesta vet. Eftersom att jag vet att han själv går hos psykolog så hoppades jag på att få råd utav "en pappa", när det gällde biten kring att söka psykolog hjälp. Men när jag frågade om detta så skulle jag klassas som ett psykfall om jag gick till en sådan. Han skämdes över mig, jag var pinsam och inbillade mig att jag mådde dåligt enl. hans meningar! 

Det sista jag hörde ifrån honom var när jag grät förtvivlat och sökte svar på allt via telefon. Han förklarade då så fint att han inte behövde ge mig några svar då han inte ansåg att jag var hans dotter längre. Han gjorde även klart för mig att han inte ville kännas vid sina barn-barn. Och bad oss därför att fara åt helvete och aldrig kontakta honom mera.

Vem var det som kontaktade vem egentligen? Var lagom tröttsamt när han ringde mitt i nätterna för att beklaga sig.

"Buhu, min 15åriga flickvän fyller 16 om en månad. Fy fan vad gammal hon blir. Fet är hon och stora fötter har hon. Dags att leta efter någon yngre som gillar en 50-åring!"

Det ovanstående kan tyckas vara ett skämt. Men helt ärligt så kunde han ringa och beklaga sig om sådant här. Nu var ju hans senaste tjej förvisso 17 år men ändå!

Jag vill även passa på att berätta för er som vet vem personen i fråga är och är vänner med honom på FB.
Ni tror att han har ett hjärta av guld.

Han skriver charmerande texter i sin logg som han egentligen har plagierat ifrån någon internetsida. Sedan ändrar han lite grann i texten för att ni ska tro att han är en känslosam människa.

Jag som har kännt honom i 25 år vet att han inte har känslor.

Innan kontakten oss emellan upphörde brukade han även ringa mig och prata skit om dom få vänner han har. B är snål och lever på andras tillhörigheter, M får skylla sig själv som ligger med alla världens män, R är alkolist o.s.v.

Just det, sist men inte minst...

Han skrev ett privat meddelande till Freddy för att försöka förstöra våran relation för ett tag sedan.

"Slår Rebecca dig? Hon har sagt att du slår henne men det tror jag inte på"

Saken är den att jag har ALDRIG någonsin påstått att Freddy slår mig, för det skulle han ALDRIG göra.

Det som är droppen är att han nu har tvingat min halvsyster att ta bort och blocka oss syskon på FB.
Hur tänkte han där egentligen? Varför blanda in en elvaåring i konflikter man som vuxen (?) har orsakat själv?

Känns det bättre för dig om ett utav dina barn blir manipulerade till att stå på din sida så var så god!

Tack för att du aldrig har älskat oss som dina barn.
Detta betyder att vi heller inte behöver känna sorg för något vi aldrig har haft...
EN PAPPA

    

Att något två människor har skapat med hjälp av kärlek, kan leda till bråk? Jag förstår det inte! Livet är inte alltid lätt och man ställs ofta inför svåra beslut. Men ska jag verkligen göra något som jag inte vill? Kommer det att kännas rätt för mig? Kanske får leva med det beslutet för resten av mitt liv. Och att behöva undra hur det skulle ha blivit är inget jag känner att jag klarar av!

Om jag inte klarar av det så leder det till att du vänder mig ryggen?

Är det kärlek? Älskar du verkligen mig då?

Vi var ju faktiskt två!

Jag vet inte hur jag ska börja detta inlägget då allt snurrar i huvudet på mig just nu. Allt verkar gå emot mig och jag känner mig så lite som möjligt tillfreds med livet, mig själv, omgivningen... ja allt! Allt utom barnen såklart, då dom är det jag lever för. ♥Det är dom som får mitt hjärta till att fortsätta slå. Funderat många gånger på att lösenords skydda sådana här inlägg, men å andra sidan... då kan jag lika gärna skriva ner mina känslor och tankar på ett papper och kasta det i soptunnan när jag är färdig. Här kan jag ändå skriva för er som läser. Oavsett om inläggen är krångliga och ni kanske inte bryr er(?) så kan jag förmedla mina känslor. När det gäller mitt mående så har jag öppnat mig för väldigt få personer. Det är inte många som vet varför jag känner som jag gör. Här på bloggen är det lättast att inte skriva direkt i klartext. Ger er gärna luddig information för att inte gå ut med för mycket. Ni kan ju gissa er till det ni inte förstår? Helt ärligt så får jag själv göra det många gånger eftersom att jag själv inte vet vad som försiggår i mitt huvud. Det jag vet just nu är att det har påverkat mitt humör avsevärt. Jag blir arg och irriterad så fort någon säger lilla minsta fel. Stackars Freddy är den som blir mest utsatt här hemma. Även om jag inte menar vad jag säger så tar han ju såklart åt sig, vilket inte alls är min mening. Ibland känner jag att han förtjänar någon bättre än mig. Och vem gör inte det? Jag är bara i vägen och förstör allt som kommer i min närhet. Är expert på att såra folk för min egen vinnings skull. MEN när ska jag få må bra? När ska jag få leva som jag vill? Jag är så trött på att behöva leva som alla andra vill. När det kommer till alla tankarna som snurrar i mitt huvud så blir det bara värre och värre. Vart ska jag göra av dessa tankar som hela tiden framkallar ångesten? Dom bryter sakta men säkert ner mig. Jag är så trött på skiten nu så jag vill bara fly undan och gömma mig. Jag försöker se glad ut inför omgivningen för att slippa lägga över en massa problem på andra som egentligen har nog med sina egna. Men ju mer jag stänger in mig i mig själv desto svårare blir det.

Jag vill inte vara med längre!

Det var den sommarn 2007.
Vi lärde känna varandra jag och du.
Du var knasig och tokig på alla sätt.
Du saknade både vett och etikett.

En jobbig skitunge var vad du va´!

Åren har gått och idag du är,
den bästa vännen och jag håller dig kärt.
Du lyssnar på mitt eviga tjat och gnat.
Ibland då jag känner mig som kokad spenat.

Jag finns för dig i en evighet.
För du är den bästa kusin jag vet.

Har DU någonsin burit på en hemlighet som tynger dig? Något som DU skulle vilja skrika ut inför hela världen men tjänar mer på att hålla tyst om? Har DU någonsin kännt att DU är instängd i din egna kropp och hellre vill vara någon annan än den DU egentligen är? Då förstår DU hur jag känner mig! Hur mycket JAG än vill så går det inte. 

FUCK the secret!

Känslan av ångesten som gnager en innifrån och ut gör en tokig. Ibland undrar man hur livet hade sett ut om man hade valt en annan väg att gå här i livet än den man redan valt. Är det för sent att vända om och ta den vägen man borde ha tagit? Hur kan man skilja på trygghet och kärlek? Vad är trygghet? Vad är kärlek? Hur kan jag veta att jag vill leva detta livet som det ser ut just nu. Det ända jag vet är att jag vill se en fortsättning MEN på mina villkor. Jag vill inte leva för någon annan, jag vill leva för mig själv! Men det är inte lätt att leva när man är död?

Hej på er! Tyvärr har det dröjt ett tag mellan bloggningarna, men för att vara helt ärlig så mår jag inte något vidare just nu. Några vidare detaljer känner jag inte att jag vill gå ut med.

MEN...

Har ni någonsin känt att ingen ser eller hör er?

Har ni någonsin känt att ni inte kan hitta meningen med livet?

Som en väldigt nära vän sa till mig:

Tänk dig livet som en trappa...

Du står längst ner och ska kämpa för att nå toppen...

Kloka ord!

MEN...

Jag har kommit till en punkt i livet då jag insett att jag faktiskt står där längst upp på trappsteget.

Men sen då?... Vart ska jag ta vägen? Den enda utvägen verkar vara att hoppa.

Som alla säger till mig:

Du har Freddy och dina barn.

Jo, jag har Freddy och mina barn, MIN älskade familj.

Men jag har ingen egen stabil grund att stå på, ingen egen trygghet.

VAD ska jag då kunna ge dom?

Gud vad jag börjar längta till jul nu. Om ca tre veckor flyttar vi till vår nya lägenhet. Kan inte låta bli att se julmyset framför mig. Har redan planerat i huvudet hur det ska se ut. Vit julgran, tror jag(?) och en massa belysningar i olika färger. Sedan ska den firas tillsammans med dom allra bästa i lugn och ro.

Det som länge har befarats har nu inträffat. Peter "lillen" Ivarsson blev mördad!
Läs mer HÄR