Jag vet inte hur jag ska börja detta inlägget då allt snurrar i huvudet på mig just nu. Allt verkar gå emot mig och jag känner mig så lite som möjligt tillfreds med livet, mig själv, omgivningen... ja allt! Allt utom barnen såklart, då dom är det jag lever för. ♥Det är dom som får mitt hjärta till att fortsätta slå. Funderat många gånger på att lösenords skydda sådana här inlägg, men å andra sidan... då kan jag lika gärna skriva ner mina känslor och tankar på ett papper och kasta det i soptunnan när jag är färdig. Här kan jag ändå skriva för er som läser. Oavsett om inläggen är krångliga och ni kanske inte bryr er(?) så kan jag förmedla mina känslor. När det gäller mitt mående så har jag öppnat mig för väldigt få personer. Det är inte många som vet varför jag känner som jag gör. Här på bloggen är det lättast att inte skriva direkt i klartext. Ger er gärna luddig information för att inte gå ut med för mycket. Ni kan ju gissa er till det ni inte förstår? Helt ärligt så får jag själv göra det många gånger eftersom att jag själv inte vet vad som försiggår i mitt huvud. Det jag vet just nu är att det har påverkat mitt humör avsevärt. Jag blir arg och irriterad så fort någon säger lilla minsta fel. Stackars Freddy är den som blir mest utsatt här hemma. Även om jag inte menar vad jag säger så tar han ju såklart åt sig, vilket inte alls är min mening. Ibland känner jag att han förtjänar någon bättre än mig. Och vem gör inte det? Jag är bara i vägen och förstör allt som kommer i min närhet. Är expert på att såra folk för min egen vinnings skull. MEN när ska jag få må bra? När ska jag få leva som jag vill? Jag är så trött på att behöva leva som alla andra vill. När det kommer till alla tankarna som snurrar i mitt huvud så blir det bara värre och värre. Vart ska jag göra av dessa tankar som hela tiden framkallar ångesten? Dom bryter sakta men säkert ner mig. Jag är så trött på skiten nu så jag vill bara fly undan och gömma mig. Jag försöker se glad ut inför omgivningen för att slippa lägga över en massa problem på andra som egentligen har nog med sina egna. Men ju mer jag stänger in mig i mig själv desto svårare blir det.

Jag vill inte vara med längre!