Hur börjar man ett inlägg där man ska skriva om en person som man endast känner hat och förakt emot, utan att det går överstyr? Det är förmodligen inte så lätt men jag ska ge det ett försök. Denna människan jag ska skriva om har gjort mig så fruktansvärt otroligt illa den senaste tiden och jag känner att jag på något sätt måste få ur mig allt negativt jag har inom mig.

Kanske ska börja med att berätta att jag hade kolik som bebis. Det enda som fick mig lugn var att åka bil eller gunga kudde över mammas ben. En dag fick han nog utav skrikandet som detta innebar, lyfte upp mig och skrek ungjävel allt vad han orkade i vänstra örat på mig. Han fick ju inte sova! Detta har jag fått berättat för mig nu på senare år, för jag minns det ju såklart inte eftersom att jag bara var några veckor gammal. Än dock kan jag tro att detta stämmer då jag är halv-döv på vänster öra och har fått det bekräftat via hörseltest.

Då kanske jag ska berätta om min ena bror?
När F var liten bebis och låg i spjälsängen som stod placerad nedanför fönstret i sovrummet, kommer det en stor sten genom rutan som orsakar glas-splitter i sängen hos honom. det kunde gått riktigt illa men det enda han ville var att visa mamma att han hade massa tjejer i sitt "vrål-åk". Få fram lite svartsjuka med andra ord.

Har ju en bror till, A, som skulle hänga sig som han så fint uttryckte sig.
F skulle man istället kasta i containern tyckte han.

Som ni förstår så var han inte intresserad utav mina småbröder alls då han ansåg att mamma lurat på honom barnen. Detta trots att han visste att hon var oskyddad och pga att han själv var för snål för att köpa kondomer(?)

Med detta ville han absolut inte kännas vid lilla F som kom springandes och kallade honom för pappa då han skulle hämta mig, för att ha gemensam vårdnad.

Just det! Innan jag glömmer bort det kanske jag ska berätta om när han envisades om ensam vårdnad för mig.
När advokaten frågade vad han hade lärt mig så svarade han att han hade lärt mig att gå i trappor. *Pinsamt* Därmed fick han avslag direkt och jag gissar på att han blev utskrattad under advokatlunchen.

För att sedan fortsätta därifrån jag själv minns, så kommer jag så tydligt ihåg när han kom instormandes till mamma och hennes dåvarande kille för att ställa till bråk. Där börjar han slåss hej vilt. Jag fyra år gammal, springer ut på gården och kissar ner mig pga rädsla.

Några år senare fick jag bo hos mina farföräldrar pga vissa omständigheter. Under den tiden blev jag mobbad på lekis som det hette då pga att jag var "tjock". Det värsta var att han oxå var bra på att berätta det för mig så fort jag kom hem. "Fy vad tjock du är! Du kommer sluta som din mamma!" Det kändes att höra detta som sexåring.

Under samma tid lurade han i mig att min mamma hade mördat en människa och att jag aldrig skulle få träffa henne fler gånger. Jag trodde på detta ett helt år och var förtvivlad över att jag inte hade någon mamma mer! Det var ju såklart bara skitsnack!

Han sa många gånger att han skulle köra ihjäl oss på småvägarna mellan Nybro och Kalmar, när han med sin turbo körde med mig i bilen. Detta på en hastighet över 200 km/h. Jag var LIVRÄDD och förberedde mig varje gång han gjorde så på att dö! När jag började gråta så var han nöjd och hånade mig.

Så är det än idag. När han lyckas bryta ner sin omgivning så mår han bra. När man tar sig upp igen så blir han uttråkad och tar till alla metoder han kan. Ringer socialen eller polisen och gör anmälningar om allt och ingenting.

Men efter det senaste har jag fått nog utav honom.

Efter en separation mellan han och hans ex så ville han att jag skulle ta bort henne från FB, stå på hans sida och vittna falskt emot henne i en rättegång för hans vinnings skull. Han ville att jag skulle säga att hon under flera månader hade trackasserat mig via telefon. Detta vägrade jag och därav blev han sur.

Som hämnd ringde han varje dag i tre veckor och klagade på att jag aldrig skulle lyckas bli klar med min utbildning. Han klagade på min vikt, hur jag ser ut, tar hand om mina barn m.m. Han berättade för mig att han skämdes för mina syskon pga vise versa sjukdommar och sa att han inte kunde berätta att han hade söner för någon. Det var på gränsen att han skulle förneka mig oxå om någon frågade sa han.

För en tid sedan drabbades jag utav en depression som ni flesta vet. Eftersom att jag vet att han själv går hos psykolog så hoppades jag på att få råd utav "en pappa", när det gällde biten kring att söka psykolog hjälp. Men när jag frågade om detta så skulle jag klassas som ett psykfall om jag gick till en sådan. Han skämdes över mig, jag var pinsam och inbillade mig att jag mådde dåligt enl. hans meningar! 

Det sista jag hörde ifrån honom var när jag grät förtvivlat och sökte svar på allt via telefon. Han förklarade då så fint att han inte behövde ge mig några svar då han inte ansåg att jag var hans dotter längre. Han gjorde även klart för mig att han inte ville kännas vid sina barn-barn. Och bad oss därför att fara åt helvete och aldrig kontakta honom mera.

Vem var det som kontaktade vem egentligen? Var lagom tröttsamt när han ringde mitt i nätterna för att beklaga sig.

"Buhu, min 15åriga flickvän fyller 16 om en månad. Fy fan vad gammal hon blir. Fet är hon och stora fötter har hon. Dags att leta efter någon yngre som gillar en 50-åring!"

Det ovanstående kan tyckas vara ett skämt. Men helt ärligt så kunde han ringa och beklaga sig om sådant här. Nu var ju hans senaste tjej förvisso 17 år men ändå!

Jag vill även passa på att berätta för er som vet vem personen i fråga är och är vänner med honom på FB.
Ni tror att han har ett hjärta av guld.

Han skriver charmerande texter i sin logg som han egentligen har plagierat ifrån någon internetsida. Sedan ändrar han lite grann i texten för att ni ska tro att han är en känslosam människa.

Jag som har kännt honom i 25 år vet att han inte har känslor.

Innan kontakten oss emellan upphörde brukade han även ringa mig och prata skit om dom få vänner han har. B är snål och lever på andras tillhörigheter, M får skylla sig själv som ligger med alla världens män, R är alkolist o.s.v.

Just det, sist men inte minst...

Han skrev ett privat meddelande till Freddy för att försöka förstöra våran relation för ett tag sedan.

"Slår Rebecca dig? Hon har sagt att du slår henne men det tror jag inte på"

Saken är den att jag har ALDRIG någonsin påstått att Freddy slår mig, för det skulle han ALDRIG göra.

Det som är droppen är att han nu har tvingat min halvsyster att ta bort och blocka oss syskon på FB.
Hur tänkte han där egentligen? Varför blanda in en elvaåring i konflikter man som vuxen (?) har orsakat själv?

Känns det bättre för dig om ett utav dina barn blir manipulerade till att stå på din sida så var så god!

Tack för att du aldrig har älskat oss som dina barn.
Detta betyder att vi heller inte behöver känna sorg för något vi aldrig har haft...
EN PAPPA