... och inte har dom synts till på ett bra tag heller;)

Hej på er underbara läsare! Ser och förstår varför en del utav er har valt att sluta följa min blogg. Inte så konstigt med tanke på att jag valde att lägga min fulla fokus på annat än bloggen under sommaren, dvs pga personliga ting. Nu tänker jag iallafall försöka ta nya tag och uppdatera er en hel del innan bebis väljer att titta ut. Dels för min egen skull men även för eran.

Kan ju börja med att berätta att jag var på TUL vilket betyder tillväxtultraljud för drygt tre veckor sedan. Detta pga min diabetes. Med ett TUL kan dom följa upp med jämna mellanrum att den lille väger och växer som han ska. Och ja, det konstaterades åter igen att det är en pojk. Just därför skriver jag han. Hur som helst såg allt kanonfint ut. Han följer mittenkurvan och har 300gr kvar att växa till sig av om han vill. Nu på onsdag alltså den 8/8 ska jag på ytterligare TUL. Och då hoppas jag att allt ser lika bra ut som sist:)

Freddy och jag har även valt ett namn till honom nu, men vilket det blev väljer vi att vänta lite till med att gå ut med!:)

I övrigt kan jag berätta att Amelia föddes i vecka 38 och Alicia i vecka 37. Därför kan ni ju kanske förstå att jag börjar bli nervös då det kanske bara återstår 7-8 veckor utav denna graviditeten. Jag är SKITRÄDD! Allt går för fort och jag vill gärna ha en förvarning någon dag innan det är dags precis som med Alicia, kommer ni ihåg?

LÄS HÄR

För att ge er en närmare titt på lille gossen:)

Vi vet ju att det är en liten kille vi väntar. Det står mellan två namn. Det ena är dock mer tilltalande än det andra. Vilket tycker ni bloggläsare är finast?

Trots att det är halva tiden kvar så slår det mig ibland att vi snart är där. Jag är i helt ärligt LIVRÄDD. Rädd för att inte hinna in till förlossningen i tid, rädd för att något ska gå fel och framför allt rädd för smärtan! Det konstiga är att man väljer att göra om det gång på gång. Förlossningen med Amelia tog 13 timmar medan Alicia endast tog 1½ timme. Ska det gå snabbare med denna, eller kanske till och med långsammare? Något jag oxå funderar mycket över är vem som ska följa med som stöd och hur man ska ta sig in? Freddy ska naturligtvis följa med men jag vill även ha med mig en kvinna som vet hur det är och på så vis kan vara ett stöd för mig. Nathalie och jag har pratat mycket och hon vill gärna följa med. Men om hon är hos sin pojkvän i Ronneby så måste jag vara förberedd på att det isåfall blir någon annan. Mamma, mormor? Ju mer jag tänker på det så inser jag att jag snart ger fan i att föda alls. Hoppas att lillen där inne är med på mina villkor;)

Det var vi oxå! Den 30/5 var jag på rutinultraljudet som visade att jag är beräknad till den 28 Oktober. Svårt att tro med tanke på att jag redan har gått upp 16 kilo?! Jag vet, det är mycket! Och som jag har lagt på mig kan man ju undra om det är dags imorgon. Hur som helst är det värt all möda när man väl får upp det lilla knytet på bröstet:)

Ja just det... vi väntar en pojk!

Inte så svårt att missa va?;)

Tänkte att någon kanske var nyfiken på hur förlossningen gick till med Amelia?!

Allt började den 070329 klockan 03.30 då jag vaknade av att mitt socker var lågt (diabetes) Jag var tvungen att stiga upp för att äta något socker höjande. Jag åt och gick och la mig igen för att sova vidare. Framåt klockan 04.00 vaknade jag igen av en kraftig "mensvärk". Petade till på Freddy som låg bredvid mig i sängen och sa att jag hade ont, fick frågan: Hur känns det?! Jag svarade att det gjorde ont i magen och att det gick ut i ryggen, då sa han: Äsch det är inga värkar, lägg dig ner och sov igen! Där låg jag i alla fall på alla fyra och kröp runt i sängen en stund för att lindra värkarna:) Gick på toaletten för att kissa och märkte att det blödde, blev nervös och ringde förlossningen på direkten. Dem sa att det var fullt normalt och att jag skulle vara uppe och gå för att lindra värken. Dem frågade även om vattnet hade gått vilket det inte hade. Hur som helst så gjorde som dem hade sagt, gick runt lite, gjorde mig en påse popcorn och gick och satte mig i sängen igen. Helt plötsligt kändes det som om en stor vattenfylld ballong sprack i magen på mig. Vattnet hade gått! Jag ringde till förlossningen och fick en tid till klockan 07.30. Jag ringde mamma som lovat att hon skulle följa med oss in till förlossningen. Hon svarade inte i hemtelefonen och rädslan inom mig växte. Men efter en stund ringde hon upp mig och fixade så att min morbror kunde köra in oss alla tre till förlossningen. Väl inne på förlossningen gjorde dem en CTG kurva. Klockan 09.30 satte dem riktiga värkarna igång. Dem gav mig en massage dosa för ryggen eftersom att det var där det gjorde mest ont. Men den hjälpte dock inte ett dugg. Jag fick lägga mig på en förlossnings säng och vänta på öppnings processen. Sedan satte allt igång på allvar! Jag fick lustgasen i handen. Freddy stod på ena sidan och mamma på andra. Vid varje värk skällde jag på Freddy, mamma och barnmorskan. Men jag bad om förlåtelse så fort värkarna hade avtagit;) Pga. min diabetes var dem tvungna att mäta mitt blodsocker. Detta övergavs till Freddy eftersom att barnmorskorna inte visste hur man gjorde med sockermätaren. Barnmorskan bad honom skriva upp värdena på en tavla. Jag minns tydligt hur jag skällde på honom när han skulle hämta en penna som låg vid tavlan för att skriva upp mitt sockervärde, jag trodde att han skulle rita. Men så fort jag piggnade till så förstod jag att så var inte fallet och började skratta:) Klockan 14.00 kom en doktor in och satte ryggbedövning, EDA som hjälpte toppen. Värkarna fortsatte och dem blev allt tätare. Smärtan var enorm och jag slet i mammas tuttar vid varje värk:) Klockan 17:55 sätter krystnings processen igång. Allt gick bra och vår älskade dotter föddes 18.31. Känslan när hon kom upp på bröstet går inte att beskriva, det var underbart och tårarna rann samtidigt som jag fick fram: Mammas lilla älskling! Hon var 48cm lång och vägde 3,000gr. Klockan 21.00 skickade dem ner mig för operation eftersom att halva moderkakan hade fastnat. Klockan 22.00 var operationen klar och jag skickades till uppvaket. Runt 23- tiden fick jag åka upp till min familj som redan hade skrivits in på bb, där fick vi "guldbricka" med goda mackor på. Det var en otrolig känsla att vara nybliven mamma och få ta upp sitt lilla barn i famnen.

Här kommer den:

Allt började den 18/1-2010 på morgonen med ett toalettbesök. Troligtvis var det resten av slemproppen som hade gått, för synen var minsann inget vidare. Kunde inte somna om eftersom att jag visste att det var nära. Det skrev jag ju i bloggen samma morgon:) Senare kom oregelbundna små värkar med 20-30min intervall, trotts detta kände jag på mig att det började närma sig. Dock gick jag och la mig för att sova en stund till. Värkarna avtog och fortsatte senare med 40-45min mellanrum. När jag vaknade runt middagstiden igen ringde jag förlossningen angående huruvida slemproppen kunde gå två gånger eller om det var något fel eftersom att det hade flödat på sedan klockan 06.30. Dem svarade att det var normalt och att det kunde vara sipprande fostervatten tillsammans med flytningar. Sedan bad dem mig vara uppe och röra på mig för att få igång förlossningen. Värkarna höll på hela dagen och framåt 19-20 tiden på kvällen ringer mamma och frågar hur det känns. Jag svarade då att jag fortfarande hade värkar. Dessa var fortfarande oregelbundna och kom ibland med 20-30min intervall och ibland med endast 4min mellanrum. Under samtalet med mamma var det bara 4a min emellan och hon blir ju helt hyper och kommer hit på direkten trotts att jag säger att det kan vänta;) Hur som helst åker vi in till förlossningen som tar ett CTG. Jag tittar hela tiden på skärmen som till det högsta på smärtskalan kommer upp i 20 % och visst kändes det. Senare kommer en barnmorska in och känner, för att kolla om jag har öppnat mig något. Hon säger att jag endast är öppen ett par centimeter och med uppspärrade ögon frågar jag hur lång tid det kan ta innan det är dags. Hon svarar att det kan ta dagar eller till och med veckor. Sedan säger hon att jag får välja om jag vill stanna kvar eller åka hem. Självklart vill jag åka hem igen. Väl hemma igen runt klockan 00.30 går jag bort till min bror för att hämta Amelia igen. Efter en stunds knackande på dörren går jag hemåt igen då ingen öppnat dörren. Jag och Freddy går och lägger oss för att försöka få lite sömn. Men klockan 06.00 den 19/1 går jag på toaletten och känner allt mer intensivare värkar. Det knäpper till lite i magen och jag går in till Freddy och säger att nu, nu är det på allvar och så vipps känns det som om jag kissar på mig. Jag säger till Freddy att antingen gick vattnet eller så har jag kissat ner mig. Jag går upp ur sängen och går in på toaletten för att se vad det var. Det bara forsar ut mörk färgat fostervatten över toalettgolvet och själv blir jag förskräckt och börjar gråta och skaka av rädsla. Jag sätter mig över en hink och värkarna tar fart. (Tur att min bror inte öppnade var det enda jag tänkte på.) Sedan ringer jag mamma som kommer ganska snart eftersom att hon skulle vara med oss på förlossningen. Helt skräckslagen går jag ut till bilen och pausar på vägen ner för att hämta nya krafter emellan värkarna. Väl framme utanför förlossningen hämtar mamma en rullstol medan Freddy bär packningen. Jag kräks pga. oro innan vi åker med hissen upp till våning 6. Jag får komma in på en förlossnings sal klockan 07.20 och får lägga mig på sängen. Barnmorskan känner om jag är öppen något. Jag är öppen 6cm och det är (äntligen?) dags. Klockan 07.30 får jag lustgasen, min bästa vän i handen;) Mamma sitter bredvid mig och lugnar mig emellan värkarna. Hon klappar mig i pannan och det känns som att huden flagnar av. Jag ber henne sluta eftersom att det känns som att hon har plast handskar på sig. Dock hade jag förvrängt allt ihop och istället sagt att hon såg ut som en plast handske:P  Jag hör hur Freddy och mamma sitter och dividerar om huruvida jag är helt väck med hjälp av lustgasen. Detta är vad dem tror, jag hör ju allt dem säger, även hur Freddy nämner att smärtskalan kommer upp i 50 % Jag ber dem vara tysta gång på gång, men ingen hör vad jag säger. Freddy sätter sig hos mig och försöker lugna mig medan mamma lämnar rummet för att gå ut och röka. Istället får han en rejäl örfil. När värken är borta ber jag om förlåtelse och ångrar mig rejält. Klockan är 08.35 och nu börjar jag krysta, jag hör hur Freddy andas bredvid mig av rädsla. Jag frågar om han är rädd och till svar får jag – jaaa. Jag ber honom ringa på klockan eftersom att bebisen är på utväg. Jag hinner krysta en gång till innan barnmorskan kommer in. Jag tittar efter mamma som fortfarande inte är tillbaka. Pga. lustgasen får hjärnan ett sprätt och upplever allt barnmorskorna säger i repris, likaså krysningsprocessen kommer om igen. Allt kändes och såg ut precis likadant. Jag hörde hur barnmorskan sa: Hjälp till lite nu och lyft på rumpan. Efter det kom en krystvärk! Sedan ”hörde” och ”upplevde” jag det igen: Hjälp till lite nu och lyft på rumpan. Efter det kom en krystvärk! Sedan kommer mamma in igen och jag hör hur hon säger något i stil med – OJ! Här går det snabbt! (Vilket stöd va?! hehe!) Sist men inte minst kommer sista krystvärken och hon är ute klockan 08.37. Min första fråga blir: Han mår väl bra? Han är väl frisk? Barnmorskan säger med ett leende: Ja, men du… Jag svarar tillbaka: Jaha, det är en hon? Freddy klippte navelsträngen och jag hörde honom säga: Detta var segt:) Sedan blev vi lämnade ensamma på salen med vår lilla flicka och Freddys favorit… ”guldbrickan.” En timme efter var jag uppe och på väg in i duschen. Så detta var en snabb och ”lätt” förlossning, men åter igen… ”aldrig mer”

När vi kom upp på BB möttes vi av en välkommen tavla och ett bord
fullt med presenter till oss och vår lilla tjej;)

Hej hallå gott folk! Först och främst vill jag tacka alla er som grattat oss till vår lilla prinsessa. Hon föddes den 19/1, kl. 08:37, vägde 3.540gr och var 49cm lång. Från det att vi kom in på förlossningen tog det sammanlagt 1½ timme, så det gick fort och smidigt! Tänkte att jag skulle bjuda på lite bilder på vår nya familjemedlem. Nu kommer jag ha några dagars uppehåll från bloggen för att sedan skriva ihop en förlossningsberättelse. Så ni får iallafall något att se fram emot;)

Hej hallå gott folk! Tänkte att jag skulle ta och kika in här en sista gång innan bebisen kommer för att hålla er lite uppdaterade. Idag väckte Freddy mig så att jag skulle kunna fixa i ordning Amelia innan dagis. Första dagis dagen på väldigt länge för henne idag och hon hade tydligen blivit jätteledsen. Lilla gumman! Dock släppte det när hon fick se alla kompisarna igen;) Men nu till rubriken. Efter att jag gjort Amelia i ordning så gick jag på toaletten för att kissa och ucha... ingen vacker syn där inte. Nu sitter jag med värkar var 20-30e min och bara väntar på vattenavgång. *Nervös* som attan! Nu är jag 98.8% säker på att h*n tittar ut under dagen/kvällen/natten, så troligtvis var detta sista inlägget innan vi blir en familjemedlem rikare:) Hej så länge!

Nu får vi snart träffa dig lillbus;)

Hej igen! Hade inget särskilt för mig innan och satt och googlade runt lite. Titta vilka söta bilder jag hittade;) Ringde nyss till sjukvårdsrådgivningen för att fråga ang en konstig knöl jag har fått i nedre delen av magen. *Ajaj* Enligt barnmorskan på Mvc ska detta vara en fett och vätske knöl stor likt ett bebis huvud. Eller, ja inte nu längre. Nu är den som två bebis huvud! Alltså har den vuxit sig till dubbel storlek bara sedan i Tisdags. Det känns som att huden ska spricka när jag lägger mig ner. Tydligen visste varken rådgivningen eller förlossningen vad detta kunde vara så det blir till att ringa Mvc på Måndag för att kolla upp den igen. Tänk om det är bråck?! Nä, det är förmodligen inget farligt men man vill ju ändå vara säker. Nu ska jag hoppa i säng. God natt gott folk!

Vänner för alltid? Eller blev råttan till kattmat strax efter?

Kom hit nu då! Jag vill ha fisksoppa!

Kolla in denna:) Var bara tvungen att lägga in denna graviditetsräknaren i ett nytt blogginlägg då jag inte tycker det är någon större mening att lägga in den i bloggdesignen som HTML. Det är ju trots allt bara 12 dagar kvar. *Nagelbitare*

Oj då... Här kan jag tänka mig att ni sitter och väntar på att ett nytt inlägg ska dyka upp om hur förlossningen gått. Men nä "den lill* sega" har visst bestämt sig för att hålla sig kvar där inne ett tag till. Dock har jag förvärkar till och från och enligt barnmorskan nere på mvc så är han på "utväg" och kan kika ut när som. Ett glädjande besked fick jag när jag var där idag. Detta var att h*n nu följer kurvan och har troligtvis inte växt på sig så mycket mer. Skönt, då slipper jag kanske föda fram en bebis på 6kg eller en bebis stor som denna http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article5845966.ab Jisses, vilken skrämmande tanke att få ett så stort barn! Hur som helst ska det bli skönt när den lill* är kommen. Ska bli underbart att kunna använda sina "finare" kläder igen, kunna gå, vara piggare och kunna cykla igen. Nu kommer man ju inte emellan cykelsadeln och styret eftersom att magen är ivägen. Gaaah känner mig som en jätte:( I övrigt blev det ingen titt på lägenheten eftersom att hon som skulle visa den tydligen blivit sjuk, men jag ska få kolla på den på Fredag istället.

Puss och kram

Hej hallå gott folk! Idag startade dagen tidigt med tanke på att grannens hund stod och ylade så det ekade i hela trappan och ut på gården. Därav kunde man inte sova vidare. Jag och Amelia var uppe redan vid 08.30 för att äta frukost. Har länge haft problem med "livet" från grannarna ovanför och idag kände jag att det var nog så därför letade jag fram deras mobilnummer på hitta.se för att smsa ang deras "ledsna hund". Dem var tacksamma över att jag sa till dem direkt istället för att ringa och klaga till hyresvärden vilket någon tydligen redan hade gjort. Dock är det inget som förvånar mig! Hur som helst så hoppas jag att vi får lite lugn och ro nu den sista tiden i denna lägenheten. Imorgon kl: 15.15 är det visning på trean:) Äntligen! Gud vad jag längtar. Nu till rubrikens mening. Satt ju här inatt och beställde 118 bilder (tror jag) ifrån extrafilm och en vinterbild på Amelia i format 60x90 som hon ska ha på sitt rum sen. Efter en stund kände jag riktiga värkar i ryggen som senare gick ut emot magen. Så nu, nu måste det väl ändå vara på gång? Blir bara så arg över att det inte har hänt mer efter inatt:( Men som talesättet lyder... Tålamod är en gravid kvinnas bästa vän! Hehe. 

Ja uch ja. Nu har jag precis varit och kollat på liberos sida och följt upp min graviditetsvecka. Är nu i vecka 38 och allt börjar kännas helt galet. Jag är så rädd för "allt det onda" som jag har framför mig, rädd för att något ska gå fel, rädd för att det blir akut kejsarsnitt, rädd för att inte hinna in i tid till förlossningen, rädd för att ingen svarar i telefon om det händer på natten. RÄDD FÖR ALLT! Spjälsängen är fullpackad med Amelias leksaker och jag har inte hunnit storstäda. Mina räkningar är det noll koll på och allt är bara inslängt i skåpen. Det jag har hunnit med är lill*ns väska som redan står färdig. Men mitt då? Jag total vägrar att åka in till förlossningen utan egna kläder med mig denna gången! Gaaah! Tänk om... tänk om... tänk om... Denna rädsla och obehag känsla förföljer mig och den verkar inte vilja lämna mig en sekund ifred. Kanske om jag tar ett bad? Eller lagar mat? Eller städar? Kanske ska göra just det som jag inte har gjort? Jaja, dör jag så dör jag.

Snart så! Snart är det ÄNTLIGEN över!

Jag vet att jag inte har skrivit på ett tag. Har faktiskt inte haft tid till det. I onsdags gjorde jag iallafall mitt sista prov i skolan och fick Godkänt! Wiie, nu är man utbildad:) Nu vill jag bara flytta in i trean och få fram vår lill* bebis till världen så att man kan njuta av att bara vara tillsammans med sin familj... Slemproppen gick i Torsdags oxå, så nu vet man med säkerhet att det går framåt och (att man är gravid) jag som just undrade varför jag lagt på mig så mycket. Haha! Tyvärr känns inte allt på topp just nu trots att jag borde vara över lycklig, tänker dock inte skriva om det i detta inlägget utan ni kan läsa lite i nästa om vad det handlar om.

♥Utan er är jag ingenting♥