Här kommer den:

Allt började den 18/1-2010 på morgonen med ett toalettbesök. Troligtvis var det resten av slemproppen som hade gått, för synen var minsann inget vidare. Kunde inte somna om eftersom att jag visste att det var nära. Det skrev jag ju i bloggen samma morgon:) Senare kom oregelbundna små värkar med 20-30min intervall, trotts detta kände jag på mig att det började närma sig. Dock gick jag och la mig för att sova en stund till. Värkarna avtog och fortsatte senare med 40-45min mellanrum. När jag vaknade runt middagstiden igen ringde jag förlossningen angående huruvida slemproppen kunde gå två gånger eller om det var något fel eftersom att det hade flödat på sedan klockan 06.30. Dem svarade att det var normalt och att det kunde vara sipprande fostervatten tillsammans med flytningar. Sedan bad dem mig vara uppe och röra på mig för att få igång förlossningen. Värkarna höll på hela dagen och framåt 19-20 tiden på kvällen ringer mamma och frågar hur det känns. Jag svarade då att jag fortfarande hade värkar. Dessa var fortfarande oregelbundna och kom ibland med 20-30min intervall och ibland med endast 4min mellanrum. Under samtalet med mamma var det bara 4a min emellan och hon blir ju helt hyper och kommer hit på direkten trotts att jag säger att det kan vänta;) Hur som helst åker vi in till förlossningen som tar ett CTG. Jag tittar hela tiden på skärmen som till det högsta på smärtskalan kommer upp i 20 % och visst kändes det. Senare kommer en barnmorska in och känner, för att kolla om jag har öppnat mig något. Hon säger att jag endast är öppen ett par centimeter och med uppspärrade ögon frågar jag hur lång tid det kan ta innan det är dags. Hon svarar att det kan ta dagar eller till och med veckor. Sedan säger hon att jag får välja om jag vill stanna kvar eller åka hem. Självklart vill jag åka hem igen. Väl hemma igen runt klockan 00.30 går jag bort till min bror för att hämta Amelia igen. Efter en stunds knackande på dörren går jag hemåt igen då ingen öppnat dörren. Jag och Freddy går och lägger oss för att försöka få lite sömn. Men klockan 06.00 den 19/1 går jag på toaletten och känner allt mer intensivare värkar. Det knäpper till lite i magen och jag går in till Freddy och säger att nu, nu är det på allvar och så vipps känns det som om jag kissar på mig. Jag säger till Freddy att antingen gick vattnet eller så har jag kissat ner mig. Jag går upp ur sängen och går in på toaletten för att se vad det var. Det bara forsar ut mörk färgat fostervatten över toalettgolvet och själv blir jag förskräckt och börjar gråta och skaka av rädsla. Jag sätter mig över en hink och värkarna tar fart. (Tur att min bror inte öppnade var det enda jag tänkte på.) Sedan ringer jag mamma som kommer ganska snart eftersom att hon skulle vara med oss på förlossningen. Helt skräckslagen går jag ut till bilen och pausar på vägen ner för att hämta nya krafter emellan värkarna. Väl framme utanför förlossningen hämtar mamma en rullstol medan Freddy bär packningen. Jag kräks pga. oro innan vi åker med hissen upp till våning 6. Jag får komma in på en förlossnings sal klockan 07.20 och får lägga mig på sängen. Barnmorskan känner om jag är öppen något. Jag är öppen 6cm och det är (äntligen?) dags. Klockan 07.30 får jag lustgasen, min bästa vän i handen;) Mamma sitter bredvid mig och lugnar mig emellan värkarna. Hon klappar mig i pannan och det känns som att huden flagnar av. Jag ber henne sluta eftersom att det känns som att hon har plast handskar på sig. Dock hade jag förvrängt allt ihop och istället sagt att hon såg ut som en plast handske:P  Jag hör hur Freddy och mamma sitter och dividerar om huruvida jag är helt väck med hjälp av lustgasen. Detta är vad dem tror, jag hör ju allt dem säger, även hur Freddy nämner att smärtskalan kommer upp i 50 % Jag ber dem vara tysta gång på gång, men ingen hör vad jag säger. Freddy sätter sig hos mig och försöker lugna mig medan mamma lämnar rummet för att gå ut och röka. Istället får han en rejäl örfil. När värken är borta ber jag om förlåtelse och ångrar mig rejält. Klockan är 08.35 och nu börjar jag krysta, jag hör hur Freddy andas bredvid mig av rädsla. Jag frågar om han är rädd och till svar får jag – jaaa. Jag ber honom ringa på klockan eftersom att bebisen är på utväg. Jag hinner krysta en gång till innan barnmorskan kommer in. Jag tittar efter mamma som fortfarande inte är tillbaka. Pga. lustgasen får hjärnan ett sprätt och upplever allt barnmorskorna säger i repris, likaså krysningsprocessen kommer om igen. Allt kändes och såg ut precis likadant. Jag hörde hur barnmorskan sa: Hjälp till lite nu och lyft på rumpan. Efter det kom en krystvärk! Sedan ”hörde” och ”upplevde” jag det igen: Hjälp till lite nu och lyft på rumpan. Efter det kom en krystvärk! Sedan kommer mamma in igen och jag hör hur hon säger något i stil med – OJ! Här går det snabbt! (Vilket stöd va?! hehe!) Sist men inte minst kommer sista krystvärken och hon är ute klockan 08.37. Min första fråga blir: Han mår väl bra? Han är väl frisk? Barnmorskan säger med ett leende: Ja, men du… Jag svarar tillbaka: Jaha, det är en hon? Freddy klippte navelsträngen och jag hörde honom säga: Detta var segt:) Sedan blev vi lämnade ensamma på salen med vår lilla flicka och Freddys favorit… ”guldbrickan.” En timme efter var jag uppe och på väg in i duschen. Så detta var en snabb och ”lätt” förlossning, men åter igen… ”aldrig mer”

När vi kom upp på BB möttes vi av en välkommen tavla och ett bord
fullt med presenter till oss och vår lilla tjej;)