HEM
DESIGN BY REBECCA Varför?
Just nu sitter jag här i tystnad. Total jävla tystnad. Det ända som talar är mina tankar. Mina tankar säger åt mig att skriva vidare. Egentligen vill jag bara sova men det bästa är kanske att lätta på trycket? Därför tänker jag nu fortsätta...
Denna jävla stugan? Vad gjorde jag där? Din "fru" var där, du var där, jag var där. Något säger mig att "stugan" vi befann oss i låg på Hasslö? Minns inte riktigt... Dock minns jag tydligt hur det såg ut invändigt vart jag skulle sova osv. I en äcklig mönstrad soffa med undersäng. Där skulle jag sova. Sängkläderna luktade unket. Jag var rädd att du skulle röra mig även den gången men tack och lov fick du ingen chans till det då vi aldrig var ensamma där. Men jag var rädd! Så satans jävla rädd!
Alla gånger du tog med mig iväg på dina aktiviteter. Synd att jag inte visste hur ett vapen fungerade, då hade jag nog skjutit dig ditt vidriga jävla as...
Bara på ett par dagar så har antalet läsare ökat. Hade det varit under "normala" omständigheter så hade det glatt mig men just nu skiter jag uppriktigt i antalet läsare. Det som förundrar mig är att endast en enda person har vågat fråga mig om händelsen. För jag antar att det är av rädsla för att "riva upp" känslor som ni inte frågar?
Jag behöver frågor, frågor som gör att jag kan "få ur mig" alla jobbiga jävla tankar! Genom frågor så kan ni hjälpa mig att orka skriva vidare...
Som ni säkert förstår så är det svårt att få fram just det man ville få fram pga att frågorna är så ofantligt många.
Den största av alla frågor är VARFÖR?
Varför gjorde du såhär mot mig? Hur kunde du finna njutning i att ta på mig som då var ett litet barn? Har du varit på dina egna barn? Hur kunde det ens hända? Varför, varför, varför?
En människa som gör såhär mot ett- eller som i detta fallet flera barn kan ju knappast vara fullt frisk? Men ska jag tycka synd om honom för det? Jag har väldigt svårt för att göra det, även om jag normalt är väldigt godhjärtad och förlåtande.
Många undrar säkert... och nej, han var aldrig på mig "på det sättet" men bara att han tog mig mellan mina ben och kysste mig som om jag vore vuxen är väl egentligen nog? Det var ju inte "bara" en, utan upprepade gånger.
Går jag till överdrift? Det kanske var okej trots allt?
NEJ, NEJ och åter NEJ! Det är aldrig okej att utsätta ett barn för detta!
Det vet jag idag!
Jag vet även vilka ni andra utsatta är... Några av er kanske till och med sitter och läser detta just nu? Hur tänker ni kring allt? Jag förmodar att ni ständigt ställer er samma fråga som jag har gjort under alla år? VARFÖR?
Personligen är jag så förbannat trött på allt "hysch, hysch" när det gäller just övergrepp på barn. Jag tänker inte vara tyst mer! En dag, en vacker dag ska du få stå ditt kast. Tro mig!
Frågor...
Jag har fått en del frågor ang vem personen i fråga är? Om det har blivit anmält? Hur jag kan gå vidare?
Jag kan börja med att svara på första frågan. Det är en han och nej inte så pass närstående som min egen pappa. Så nu kan ni släppa det. Vem han är spelar just nu ingen roll. Det gör honom inte mindre hatad.
Till frågan om det är anmält?
Nej... vem skulle tro på mig 22 år senare? Vem/vilka utav de övriga utsatta skulle klara av att stå upp för vad äcklet faktiskt har gjort? Eller ens orka stå upp för det? Det räcker ju knappast med en anmälan, utan resten av processen kan ju bli väldigt lång och utdragen. Detta kanske bara skulle innebära ännu mer ångest? Jag vet ärligt inte om det hade gjort någon skillnad heller. Möjligtvis ett skadestånd rikare men nej, jag vill inte ha hans smutsiga pengar. Inte ens miljoner skulle få en att glömma vad han har gjort!
När det kommer till frågan hur jag kan gå vidare. Så har jag även fått påståendet att jag alltid verkar så glad och framåt. Tydligare sagt, det syns alltså inte på mig?
Nej, det syns inte alltid på utsidan hur man faktiskt mår på insidan. Jag försöker alltid visa mig glad och positiv utåt även om livet just i samma sekund egentligen känns skit. Varför ska jag belasta någon annan med mina problem? Att gå vidare för mig är det viktigaste. Jag måste ta mig framåt både för min och mina barns skull. Det ÄR kämpigt men jag måste...
Det gör ont!
Ibland känns livet som att gå på vatten dvs hopplöst. Hur lycklig man än må vara, med barn, familj och vänner runt omkring sig så kan det många gånger kännas som att man står helt ensam. Ensam i en värld full av människor! Man känner sig helt oförstådd trots att det finns människor som varit med om samma saker i livet som en själv. MEN det som är individuellt är smärtan! Två personer kan inte känna samma smärta och kan därför omöjligt säga att dom förstår hur det känns! Ingen förstår min smärta, ingen kan sätta fingret på "hur" ont det gör. Själv kan jag tala om att det gör riktigt ont! Förbannat jävla ont!
Det tar emot!
Ni ska veta att det tar emot. Det är inte lätt att vara öppen med detta! Inte alls. Jag hoppas och tror att ni förstår att jag inte är ute efter erat medlidande överhuvudtaget. Tanken med att skriva om detta är enbart för att jag behöver få ur mig allt som jag så länge har burit på, som jag så länge varit tyst om. Att få ur mig allt som jag tidigare har kännt rädsla för att dela med någon annan pga att jag skäms! Jag hoppas att jag på detta vis ska kunna lindra ångesten åtminstone med en liten bråkdel. Jag vill så gärna dela med mig av allt med en gång, men jag orkar inte. Därför ska jag försöka få med bit för bit i den mån jag känner att jag faktiskt orkar. Tänker därför avsluta redan här.
Jag HATAR dig!
Drar ett djupt andetag och tar en mun kaffe. Tanken att skriva om detta har aldrig slagit mig tidigare. Samtidigt som jag skakar av ångest funderar jag på hur, hur jag ska börja och hur jag vill lägga upp detta inlägget. Jag vill inte hänga ut någon då det är straffbart och inte bara för den sakens skull utan för att jag vet att det är fler i min omgivning som har blivit lika illa behandlade och som lever med ständig ångest och smärta pga DIG. Även om det kliar i fingrarna och jag hade velat skrika ut ditt namn, skriva ut din bostadsadress och ditt personnummer så håller jag emot. Inte av respekt för dig, utan för min och de andra drabbades skull. Nåja som sagt är det svårt att veta hur eller vart jag ska börja. Tar en mun kaffe till och pausar för att orka skriva vidare.
Tillbaka igen... Hatet och vreden jag känner för dig är obeskrivlig och jag är så tacksam som har sluppit se dig sedan dess. Jag vet inte hur jag skulle hantera ett möte med dig idag. Jag har många gånger funderat över vad jag skulle vilja göra med dig. Skulle jag döda dig? Skulle jag spotta dig i ansiktet? Slå och sparka dig sönder och samman? Hade det varit för lindrigt? Jag skulle nog nöja mig med att se dig må lika dåligt över vad du har gjort som vi andra har gjort under alla år. Se dig torteras och att leva med denna ständiga ångest.
Ångesten äter upp en inifrån och ut! Trots att jag vet idag att det var DU som gjorde fel och inte JAG så känner jag mig så smutsig och söndertrasad.
Jag var 5-6 år. Hur tänkte du när du tog dig dessa friheter? Tänkte du någonsin på hur hela mitt liv skulle påverkas av vad du gjorde? Lever idag med social fobi, varför? Troligen för att jag har svårt för att lita på människor. Ångesten kommer oftast nattetid och jag lovar att jag inte sover gott alls. Gör du?
Så många frågor utan några svar.
Att säga till mig 22 år senare att jag ska glömma och gå vidare? Jag lovar att det är oerhört svårt då bara en simpel puss utav sambon när han har druckit kaffe gör att jag blir påmind.
Påmind av hur du smög in i mitt rum när jag skulle sova, tog mig mellan mina ben och kysste mig godnatt med dina äckliga läppar. Kaffedoften minns jag än idag. Du smakade kaffe! Du rörde mig på ett äckligt sätt. Många gånger lådsades jag sova för att jag trodde att du skulle låta mig vara, men det hindrade dig aldrig. Jag trodde länge att allt var mitt fel. Ända tills den dagen jag förstod att det var du som var ett vider!
Jag HATAR dig!
