Drar ett djupt andetag och tar en mun kaffe. Tanken att skriva om detta har aldrig slagit mig tidigare. Samtidigt som jag skakar av ångest funderar jag på hur, hur jag ska börja och hur jag vill lägga upp detta inlägget. Jag vill inte hänga ut någon då det är straffbart och inte bara för den sakens skull utan för att jag vet att det är fler i min omgivning som har blivit lika illa behandlade och som lever med ständig ångest och smärta pga DIG. Även om det kliar i fingrarna och jag hade velat skrika ut ditt namn, skriva ut din bostadsadress och ditt personnummer så håller jag emot. Inte av respekt för dig, utan för min och de andra drabbades skull. Nåja som sagt är det svårt att veta hur eller vart jag ska börja. Tar en mun kaffe till och pausar för att orka skriva vidare.

 

Tillbaka igen... Hatet och vreden jag känner för dig är obeskrivlig och jag är så tacksam som har sluppit se dig sedan dess. Jag vet inte hur jag skulle hantera ett möte med dig idag. Jag har många gånger funderat över vad jag skulle vilja göra med dig. Skulle jag döda dig? Skulle jag spotta dig i ansiktet? Slå och sparka dig sönder och samman? Hade det varit för lindrigt? Jag skulle nog nöja mig med att se dig må lika dåligt över vad du har gjort som vi andra har gjort under alla år. Se dig torteras och att leva med denna ständiga ångest.

 

Ångesten äter upp en inifrån och ut!  Trots att jag vet idag att det var DU som gjorde fel och inte JAG så känner jag mig så smutsig och söndertrasad.

 

Jag var 5-6 år. Hur tänkte du när du tog dig dessa friheter?  Tänkte du någonsin på hur hela mitt liv skulle påverkas av vad du gjorde? Lever idag med social fobi, varför? Troligen för att jag har svårt för att lita på människor. Ångesten kommer oftast nattetid och jag lovar att jag inte sover gott alls. Gör du?

 

Så många frågor utan några svar.

 

Att säga till mig 22 år senare att jag ska glömma och gå vidare? Jag lovar att det är oerhört svårt då bara en simpel puss utav sambon när han har druckit kaffe gör att jag blir påmind.

 

Påmind av hur du smög in i mitt rum när jag skulle sova, tog mig mellan mina ben och kysste mig godnatt med dina äckliga läppar. Kaffedoften minns jag än idag. Du smakade kaffe! Du rörde mig på ett äckligt sätt. Många gånger lådsades jag sova för att jag trodde att du skulle låta mig vara, men det hindrade dig aldrig. Jag trodde länge att allt var mitt fel. Ända tills den dagen jag förstod att det var du som var ett vider!

 

Jag HATAR dig!