Ibland behöver man stanna upp ett litet tag. Varva ner och samla tankarna om ni förstår vad jag menar? Fundera över vad livet hittills har givit en och vad det i framtiden kommer att ge. Om man har valt rätt väg och ödslat sin tid på något meningsfullt? Mycket tas för givet, kanske ibland för mycket? Familj och vänner är något som inte alltid kommer att finnas där hur mycket man än hoppas och vill det. Plötsligt kanske det bara rycks ifrån en? Men just nu är jag lycklig och jag är tacksam över att jag har min familj dvs mina barn och min älskade Freddy. Det är dem som står mig närmst hjärtat. ♥Nu och i all framtid.

Satt just och läste lite bloggar och kom in hos en änglamamma. Hon födde fram sitt döda barn. Jag som inte är så känslig i vanliga fall kunde denna gången inte hålla tårarna borta. Kan verkligen inte sätta mig in i situationen eller förstå hur det skulle kännas att förlora sitt egna barn. Och det tror jag ingen som inte har varit med om samma sak heller kan. Men sorgen kan jag känna. Sorgen och den oändliga saknaden. Därför går nu alla mina tankar till änglamamman Alexandra och hennes lilla änglapojk William. Vill inte länka till Alexandra eftersom att jag inte har frågat om det är okej. Som Alexandra själv skriver i sin blogg:

Livet är kort och oförutsägbart. Var rädda om varandra!

Hej hallå gott folk! Nu är jag tillbaka med ytterligare ett inlägg. Dock har jag inga uppdateringar att bjuda på men jag vill gärna dela med mig av lite tankar. För det är väl delvis det bloggen är till för? Jag är en sådan person som ofta grubblar och funderar på saker och ting. Ibland är det stora saker och ibland bara en fjuttig skitsak.

Den senaste tiden har jag upptäckt att jag ser. Tidigare var jag "blind" för allt vad falskhet hette. Det fanns lixom inte i min värld att människor kunde vara falska, särskilt inte dem närmsta. Men ack så fel jag hade. Ena dagen kan dem sitta och se dig i ögonen och utge sig för att vara dina vänner för att nästa dag sitta och trycka ner dig för kung av fosterland. Men som sagt nu ser jag. Hör oxå för den delen. För det är ju så? Allt som sägs hörs ju faktiskt oxå. Sug på den ni;)

Något annat jag funderat över är detta med svartsjuka. Varför blir människor svartsjuka? Det finns ju ett talesätt som lyder: "Grunden till svartsjuka är rädslan att förlora den man älskar" Till en början trodde jag på detta talesätt. Men nu? Nej, verkligen inte! Säg det några gånger högt för dig själv och fundera över innebörden. Detta blir kanske knepigt att förklara men jag ska göra så gott jag kan och delar därför upp denna mening i två. Först och främst tar vi "Grunden till svartsjuka" Ja, vad är grunden? Varför och på vilket sätt uppstår svartsjukan? Jag har av egen erfarenhet lärt mig att grunden är att två partners "triggar" varandra till att bli svartsjuka genom att säga något "framkallande" om en annan tjej/kille. Erkänn att du själv gjort det någon gång? Detta medför att det växer en slags osäkerhet hos den andre partnern som gör att hon/han till slut tror att hon/han inte längre räcker till eller rent av inte duger längre. Genom att provocera din kanske till och med från början icke svartjuka partner så har du nu lyckats få denne svartsjuk. Då tar vi fortsättningen som lyder är "rädslan att förlora den man älskar" Ser ni vad det blev osammanhängande helt plötsligt? Är man rädd för att förlora sin partner så ska man väl inte provocera henne/honom? "Svartsjuka är ingen sjukdom. Det är brist på självkänsla" O.b.s detta är min åsikt. Ni får gärna tycka till själva:)

Hej hallå gott folk! Kände bara att jag var tvungen att skriva av mig lite. Vet inte varför men kan bara inte sova. Det känns som att hjärtat ska hoppa ut ur kroppen och jag ligger och vrider och vänder mig i sängen medan tankarna far som pingisbollar i huvudet på mig. Något greppar tag om halsen på mig och jag kan inte längre andas. Känslan är obeskrivlig och allt känns så overkligt. Nu förstår ni säkert inte ett ord av vad jag skriver men det är så det känns, bättre än så kan jag inte formulera mig. Känslan "äter" upp mig inifrån. Jaja, nog om det eftersom att det uppenbarligen är ganska otydligt för er som inte vet vad jag menar. Jag känner mig helkonstig helt enkelt. Hoppas att ni mår bra iallafall. Kram på er! 

Ja vi skaffade våra barn ganska tidigt men vi älskar dem och ångrar inte en minut tillsammans med dem. Det finns många som i dags läget skaffar barn vid 15 års ålder om inte ännu tidigare. Frågor som ofta ställs till unga föräldrar är: Har du jobb? Du lever väl på socialbidrag? Har du fast förhållande? Dessa frågor fick jag själv gång på gång när jag var gravid med Amelia eftersom att jag i mångas ögon var ung och oerfaren då. Något som retar mig är att människor tar för givet att man lever på socialbidrag om man är en ung förälder. Det finns faktiskt andra utvägar oavsett om alla inte hittat dem. Och vad spelar det för roll om man inte har ett högstatus yrke och kan ge sina barn hästar och märkeskläder? Så länge man prioriterar sina barn främst och ger dem det dem behöver så räcker det väl? Det är dessutom inte nyttigt att överösa sina barn med saker. På så sätt blir dem bortskämda och får svårt för att klara sig själva när dem ska lära sig att stå på egna ben. Själv har jag aldrig fått allt under min uppväxt men jag har fått det jag behöver och på så vis har jag lärt mig att kämpa för det jag vill ha. Detta är ett mål jag vill att även mina barn ska nå. Kom in i ett forum angående unga föräldrar där någon var så dum och frågade andra om råd huruvida man skulle hjälpa en ung mamma att lyfta upp vagnen på bussen, öppna en dörr o.s.v om hon bad om hjälp. Snälla, man kan väl ha svårt för att öppna en dörr om man kommer med en barnvagn och dessutom har händerna fulla även om man är 30? Ska vi sluta hjälpa alla mammor då? Med detta inlägg menar jag absolut inte att 15åringar borde gå och skaffa barn till höger och vänster utan att veta vad dem ger sig in på. Blir man gravid så borde man verkligen fundera flera gånger om över hur man ska göra innan man tar sitt beslut. Men vet man att man kan klara det och har ett fast förhållande så är det väl inget som hindrar? Att vara förälder är ingen dans på rosor, tro mig jag vet! Visst jag kan erkänna att vi aldrig hade problem när vi skaffade Amelia. Ville vi gå ut så var det inga svårigheter att skaffa barnvakt. Ville vi resa så kunde vi göra det. När vi fick beskedet om att jag var gravid med Amelia så kände jag att jag var redo till 100% eftersom att jag redan då hade "festat färdigt och levt klart mitt liv" Nu när Alicia föddes så blev det genast värre att skaffa barnvakt. Nu är vi låsta om man jämnför med innan. Jag hade inte alls levt klart mitt liv när vi fick Amelia. Nu vill jag vill umgås med vänner, jag vill ut och roa mig m.m, vem kunde tro det? Men hur gör man det med två barn eller ens ett? Då gäller det faktiskt att ha ett fast förhållande med en kille som ställer upp på dig och dina barn. Som i mitt fall, jag har Freddy och han har ju självklart mig om det skulle vara något:) Sist men inte minst till alla er barnlösa som inte gör annat än att klaga och på unga föräldrar: Den dagen ni själva sitter där med ett barn, då kan ni lämna era åsikter som säkert är raka motsatsen emot vad ni tycker idag. Ett barn är det finaste man kan få och det kommer ni säkert oxå att tycka den dagen ni får egna. Kram och godnatt!

Hej hallå gott folk! Ikväll kände jag jätte stor lust att gå ut för att dansa och ta några öl men när jag väl känner för det så är det aldrig någon som vill följa med. Ingen kan offra sig typ en gång om året för min skull. Eller oxå är det så att folk ringer och berättar att dem ska ut men det är aldrig någon som frågar om jag vill följa med. Visst, samtidigt kan jag förstå hur dem tänker: Hon har ju barnen, så därför är det ingen mening att fråga. Men vadå jag har barnen?! Vi har barnen! Freddy kan säkert ta dem om jag blir tillfrågad någon gång. Så för omväxlings skull så vore det roligt om någon frågade;) Nej då blir det väl film istället, gosa ner sig tillsammans med älsklingen i soffan och titta på Studio 54 som jag fick låna av min vän Marica men fortfarande inte hunnit se hela. Hej på er! Hoppas att ni får en trevlig fredagskväll.

Känner att jag måste skriva av mig lite angående en mardröm jag hade inatt. Jag vaknade av att jag grät och jag kände mig riktigt arg inombords. Jag hade drömt att Freddy varit otrogen emot mig med en annan tjej. En tjej som vi båda känner till. Det värsta av allt var att Amelia avslöjade sanningen för mig genom att säga: -Mamma, Pappa och ----- pussas. När jag vaknade av drömmen kröp jag närmre Freddy och lade armen om honom. Och även att det bara var en dröm så kändes det ju så äkta. Dock tror jag inte att Freddy skulle vara otrogen emot mig, men man vet ju aldrig;) Haha! Var tvungen att kolla upp vad drömmen betyder på denna sidan.

Otrogen: Det är ett mycket gott omen för en ung flicka att drömma att hennes älskade är otrogen. Hon kommer att upptäcka att han är henne trogen, trots att en mycket rikare flicka försöker locka honom till sig.



Uch vilken hemsk tanke. Skulle detta någonsin inträffa så vet jag inte vad jag skulle gjort. Min kärlek till Freddy är så pass stark så att jag tror att jag skulle gå under i en sådan situation. Freddy och våra barn är mitt allt!

Kände bara för att skriva några rader som kanske ger någon en liten tankeställare?

Det finns en blomma vit som snö.
Kan ej vissna, kan ej dö.
Den blomman känner du nog igen?
Evig vänskap heter den.

Finns det egentligen något som heter evig vänskap? Själv tror jag inte så mycket på dem orden då jag av egen erfarenhet vet att man glider isär av många olika anledningar. Man kanske helt enkelt är för olika? Har delade meningar om saker och ting? Eller rent av bara tröttnar på varandra? Det jag vill få fram med detta är att inget varar förevigt, så ta hand om varandra.

Vet inte hur jag ska börja detta inlägget. Egentligen vet jag inte om jag ens vill eller orkar skriva om det. Men skriver ändå för att jag behöver få ur mig allt. Den sista tiden har gjort att jag inte orkat eller ens har haft tid till att engarera mig åt mitt liv och min familj. Många nära och kära har mått mycket dåligt och självklart är jag en sådan som vill finnas till genom att lyssna och stötta. Dock har jag kommit på att jag kanske borde tänka på mitt lite oxå. Jag är sådan som person att jag omvandlar andras problem till mina egna och på så sätt skyfflar jag mina egna problem och min egna familj åt sidan. Kommer Freddy fram för att ge mig en kram eller en puss så börjar jag direkt gapa och skrika och allt skyller jag på hormonerna och graviditeten. Nu som först vet jag att det egentligen inte alls har med det att göra. Jag har så mycket som gnager i huvudet på mig så att jag "prioriterar" bort både Freddy och Amelia för att jag ska orka med att hantera andras problem. Och själv är jag inte sådan så att jag vill belasta andra med mina (egna) problem när jag väl har några eftersom att jag vet hur det slutar. Berättar jag för någon hur jag mår och hur jag känner så leder det till ett - aha då skulle du bara veta vad som hände mig i veckan, hur jag mår osv. Och på så sätt känner jag att jag inte har (någon) som bryr sig när det väl är min tur att må dåligt. Men vem kan egentligen tro att snälla och glada Katrine någonsin kan må dåligt och ha mycket runt omkring sig? Det trodde inte jag heller förrän nu. Jag säger som så här. Jag älskar mina vänner och min släkt, men nu är det min tur. Jag måste kunna reda ut mitt egna innan jag kan fortsätta vara öppen för alla andra. Vill inte att någon med detta inlägg ska känna skuld eller känna att dem inte borde höra av sig till mig för att jag är sur eller arg, för så är inte fallet på något sätt, jag är varken sur eller arg. Men som sagt nu är det min tur att må dåligt och ha problem, kan någon kanske finnas till och bara (lyssna) på mig då?