Vet inte hur jag ska börja detta inlägget. Egentligen vet jag inte om jag ens vill eller orkar skriva om det. Men skriver ändå för att jag behöver få ur mig allt. Den sista tiden har gjort att jag inte orkat eller ens har haft tid till att engarera mig åt mitt liv och min familj. Många nära och kära har mått mycket dåligt och självklart är jag en sådan som vill finnas till genom att lyssna och stötta. Dock har jag kommit på att jag kanske borde tänka på mitt lite oxå. Jag är sådan som person att jag omvandlar andras problem till mina egna och på så sätt skyfflar jag mina egna problem och min egna familj åt sidan. Kommer Freddy fram för att ge mig en kram eller en puss så börjar jag direkt gapa och skrika och allt skyller jag på hormonerna och graviditeten. Nu som först vet jag att det egentligen inte alls har med det att göra. Jag har så mycket som gnager i huvudet på mig så att jag "prioriterar" bort både Freddy och Amelia för att jag ska orka med att hantera andras problem. Och själv är jag inte sådan så att jag vill belasta andra med mina (egna) problem när jag väl har några eftersom att jag vet hur det slutar. Berättar jag för någon hur jag mår och hur jag känner så leder det till ett - aha då skulle du bara veta vad som hände mig i veckan, hur jag mår osv. Och på så sätt känner jag att jag inte har (någon) som bryr sig när det väl är min tur att må dåligt. Men vem kan egentligen tro att snälla och glada Katrine någonsin kan må dåligt och ha mycket runt omkring sig? Det trodde inte jag heller förrän nu. Jag säger som så här. Jag älskar mina vänner och min släkt, men nu är det min tur. Jag måste kunna reda ut mitt egna innan jag kan fortsätta vara öppen för alla andra. Vill inte att någon med detta inlägg ska känna skuld eller känna att dem inte borde höra av sig till mig för att jag är sur eller arg, för så är inte fallet på något sätt, jag är varken sur eller arg. Men som sagt nu är det min tur att må dåligt och ha problem, kan någon kanske finnas till och bara (lyssna) på mig då?