Ett litet inlägg med mycket känslor: Är så sjukt trött på folk som utger sig för att vara bättre än alla andra. Dom poängterar gång på gång hur mycket pengar dom har, hur fina betyg dom har, hur bra uppväxten har varit. Hur jävla perfekta dom är på alla plan! Dom är för stolta för att inse att dom gör fel och har svårt att svälja sina misstag. Istället måste dom vända på allt för att dom själva ska framstås som offer. Varför ska dom ta på sig ett problem någonsin? Nej vad fan, lasta över hela problemet på den svaga i sammanhanget. Men vet ni vad jag just har insett. Den svagaste i sammanhanget kanske egentligen är den som är starkast? För tittar man på vad den starka personen döljer i rockärmen så förstår man ju att det faktiskt är dom själva det är synd om?

För er som inte kan förstå vad jag menar med det ovan så kommer ett exempel nedan:

När jag gick på högstadiet så var jag den svaga som blev mobbad utav den riktigt, riktigt starka killen. Mobbningen pågick i flera år och vissa dagar orkade jag inte gå till plugget. Jag valde att stanna hemma där jag kunde bli fri ifrån min demon. Han hade allt. Han var skolans kung. Medan jag inte var värt någonting. Miljoner tårar rann ner för mina kinder när jag kom gående i korridorerna och fick höra hans elaka kommentarer.
- Kolla vilken tjockis!
När jag sedan började gymnasiet fick jag veta att "kungen" hade tagit livet av sig pga av att han hade mått dåligt under hela sitt liv. Alltså var det han som egentligen var den svaga? 

Vet ni vad det värsta är? Mitt exempel ovan är inte påhittat!