Tankar ifrån mitt inre: Minns du första gången? Allt kändes som en fairytale. Jag var prinsessan och du var min prins. Vi fanns för varandra i med och motgångar. Du var allt jag någonsin önskat mig. Att du kom in i mitt liv var det bästa som hade hänt mig. Allt som sagts runt omkring hade ingen betydelse. Ingenting betydde längre någonting. Det var du och jag emot alla andra. Vi var två pusselbitar som för resten av livet skulle sitta ihop. Det var kärlek.

Åren har passerat och vi båda har förändrats. Vi är inte längre dom vi var då. Med åren tar man varandra för givet. Jag finns alltid här för dig och tvärt om. Är det verkligen så det ska vara? Jag vill och jag hoppas att sagan ska fortsätta. Men vågar jag tro det?