Jag känner mig låst, kvävd och attackerad av mina egna tankar. Tankarna har blivit mina demoner. Att inte kunna få en hel natts sömn utan att man i panik vaknar och känner sig instängd tär på krafterna. Jag känner mig som den mest kravställda människan på jorden. Jag måste hela tiden leva upp till människors förväntningar. Går jag emot strömmen och för en gång skull gör som jag vill så klassas jag förmodligen som "dum i huvudet". Jag som har allt? Hur kan jag kräva ännu mer? Materiellt har jag allt jag behöver men när det kommer till det emotionella? Något fattas mig och jag kan inte sätta fingret på vad det är. Jag har blivit som besatt utav mina "demoner" och hur jag ska få dom att släppa taget om mig vet jag inte. Allt grubblande få mig att vilja försvinna bort ifrån allt för ett tag för att senare komma tillbaka och känna mig som en ny människa. En människa fri från krav, en människa fri från sorg. Jag orkar inte mer! Ena sekunden vet jag precis vad jag vill medan andra sekunden känns som ett stort misstag. Varför gjorde jag så? Varför blev det inte så istället? Varför, varför, varför?

Jag begär inte att ni ska förstå. Hur många gånger ni än läser igenom denna texten så kommer det bara bli luddigare och luddigare för er. Precis som för mig!