Satt just och läste lite bloggar och kom in hos en änglamamma. Hon födde fram sitt döda barn. Jag som inte är så känslig i vanliga fall kunde denna gången inte hålla tårarna borta. Kan verkligen inte sätta mig in i situationen eller förstå hur det skulle kännas att förlora sitt egna barn. Och det tror jag ingen som inte har varit med om samma sak heller kan. Men sorgen kan jag känna. Sorgen och den oändliga saknaden. Därför går nu alla mina tankar till änglamamman Alexandra och hennes lilla änglapojk William. Vill inte länka till Alexandra eftersom att jag inte har frågat om det är okej. Som Alexandra själv skriver i sin blogg:

Livet är kort och oförutsägbart. Var rädda om varandra!