HEMEfter regn kommer solsken?
Hej!
Kass uppdatering här på sistone, jag vet! Tänkte därför ge er en liten uppdatering om vad som har hänt i vårt liv sen sist. Vad sägs om att börja med det roliga? Jag är numera FRU Eriksson. Ja, precis! Jag och Freddy gifte oss den 25e oktober 2014. Detta efter mycket motvind som gjorde detta till ett gemensamt beslut. Vi har trots allt varit tillsammans i snart 12 år och under denna tid hunnit skaffa 3 barn ihop. för oss är det kärlek som ingen kan ändra på.
Till det negativa...
Ni vet ju redan att jag och Amelia (vår äldsta dotter) har typ 1 diabetes. Tyvärr var det även Milos tur att debutera i slutet på september. Detta har såklart varit en hemsk period med mycket sjukhusvård och mycket balansgång mellan höga och låga blodsockervärden. Nu är vi alltså tre diabetiker under samma tak.
Funderade på att ta bort denna blogg för att skapa en ny som enbart skulle handla om livet med tre diabetiker i samma familj. Dock har jag för mycket minnen i denna bloggen som känns alldeles för svårt att radera. Detta är ju mer en mammablogg där jag skriver om saker som har hänt och händer i vårat familjeliv. Denna blogg kommer alltså att finnas kvar men jag ska skapa en diabetesblogg som jag kommer att länka till här inom sinom tid.
Till nästa tråkiga händelse...
Som om det inte räckte att drabbas av diabetes för Amelia så kom även strumadiagnosen (bokstavligen) som ett brev på posten alldeles nyligen. Jag själv fick struma i samma veva som jag fick diabetes 2004, så för mig är det inget nytt. Men för Amelia som snart har kämpat på med sin diabetes och allt där till i snart två år innebär en stumadiagnos ytterligare ett bakslag. Utöver livstidsbehandling med insulinsprutor blir det nu även livstidsbehandling med Levaxin.
Som ni förstår tar allt detta på krafterna och hur mycket jag än vill skriva här och nu så känner jag att ni får nöja er med detta tills nästa uppdatering. Skulle med all sannorlikhet bli väldigt rörigt i era huvud om jag skulle fortsätta här. Så därför väljer jag att avsluta detta inlägg.
Trots alla bakslag så kämpar vi för att få lite framgång och vi väljer att se ljust på livet ändå. För efter regn kommer solsken, right?
Sjuka jävla människor!
Att ni ens orkar lägga så mycket energi på något som inte ens är lönt att försöka med är för mig sjukt! Vad vinner ni på detta? Åt helvete med er hela högen må ni brinna!
Minnet fullt
Ja det är en passande rubrik. Bloggen har totalt glömts bort, trots att jag många gånger har behövt återvända för att ventilera mig. Detta pga en tragisk händelse i April som jag inte känner att jag vill eller orkar fördjupa mig i just nu. Gubben är ute och svirar på stan och just i denna stund kom jag att tänka på mina läsare, ni få som faktiskt finns kvar efter detta extrema uppehåll. Jag har ju totalt glömt bort att uppdatera er om den glada nyheten. Efter 11 år av kärlek har jag och mitt hjärta beslutat oss för att vi ska gifta oss! Redan den 25e Oktober smäller det och då blir jag Fru Eriksson :) Sååå lycklig är jag och jag lovar, jag är måttligt nervös oxå.
Varför?
Just nu sitter jag här i tystnad. Total jävla tystnad. Det ända som talar är mina tankar. Mina tankar säger åt mig att skriva vidare. Egentligen vill jag bara sova men det bästa är kanske att lätta på trycket? Därför tänker jag nu fortsätta...
Denna jävla stugan? Vad gjorde jag där? Din "fru" var där, du var där, jag var där. Något säger mig att "stugan" vi befann oss i låg på Hasslö? Minns inte riktigt... Dock minns jag tydligt hur det såg ut invändigt vart jag skulle sova osv. I en äcklig mönstrad soffa med undersäng. Där skulle jag sova. Sängkläderna luktade unket. Jag var rädd att du skulle röra mig även den gången men tack och lov fick du ingen chans till det då vi aldrig var ensamma där. Men jag var rädd! Så satans jävla rädd!
Alla gånger du tog med mig iväg på dina aktiviteter. Synd att jag inte visste hur ett vapen fungerade, då hade jag nog skjutit dig ditt vidriga jävla as...
Bara på ett par dagar så har antalet läsare ökat. Hade det varit under "normala" omständigheter så hade det glatt mig men just nu skiter jag uppriktigt i antalet läsare. Det som förundrar mig är att endast en enda person har vågat fråga mig om händelsen. För jag antar att det är av rädsla för att "riva upp" känslor som ni inte frågar?
Jag behöver frågor, frågor som gör att jag kan "få ur mig" alla jobbiga jävla tankar! Genom frågor så kan ni hjälpa mig att orka skriva vidare...
Som ni säkert förstår så är det svårt att få fram just det man ville få fram pga att frågorna är så ofantligt många.
Den största av alla frågor är VARFÖR?
Varför gjorde du såhär mot mig? Hur kunde du finna njutning i att ta på mig som då var ett litet barn? Har du varit på dina egna barn? Hur kunde det ens hända? Varför, varför, varför?
En människa som gör såhär mot ett- eller som i detta fallet flera barn kan ju knappast vara fullt frisk? Men ska jag tycka synd om honom för det? Jag har väldigt svårt för att göra det, även om jag normalt är väldigt godhjärtad och förlåtande.
Många undrar säkert... och nej, han var aldrig på mig "på det sättet" men bara att han tog mig mellan mina ben och kysste mig som om jag vore vuxen är väl egentligen nog? Det var ju inte "bara" en, utan upprepade gånger.
Går jag till överdrift? Det kanske var okej trots allt?
NEJ, NEJ och åter NEJ! Det är aldrig okej att utsätta ett barn för detta!
Det vet jag idag!
Jag vet även vilka ni andra utsatta är... Några av er kanske till och med sitter och läser detta just nu? Hur tänker ni kring allt? Jag förmodar att ni ständigt ställer er samma fråga som jag har gjort under alla år? VARFÖR?
Personligen är jag så förbannat trött på allt "hysch, hysch" när det gäller just övergrepp på barn. Jag tänker inte vara tyst mer! En dag, en vacker dag ska du få stå ditt kast. Tro mig!
Frågor...
Jag har fått en del frågor ang vem personen i fråga är? Om det har blivit anmält? Hur jag kan gå vidare?
Jag kan börja med att svara på första frågan. Det är en han och nej inte så pass närstående som min egen pappa. Så nu kan ni släppa det. Vem han är spelar just nu ingen roll. Det gör honom inte mindre hatad.
Till frågan om det är anmält?
Nej... vem skulle tro på mig 22 år senare? Vem/vilka utav de övriga utsatta skulle klara av att stå upp för vad äcklet faktiskt har gjort? Eller ens orka stå upp för det? Det räcker ju knappast med en anmälan, utan resten av processen kan ju bli väldigt lång och utdragen. Detta kanske bara skulle innebära ännu mer ångest? Jag vet ärligt inte om det hade gjort någon skillnad heller. Möjligtvis ett skadestånd rikare men nej, jag vill inte ha hans smutsiga pengar. Inte ens miljoner skulle få en att glömma vad han har gjort!
När det kommer till frågan hur jag kan gå vidare. Så har jag även fått påståendet att jag alltid verkar så glad och framåt. Tydligare sagt, det syns alltså inte på mig?
Nej, det syns inte alltid på utsidan hur man faktiskt mår på insidan. Jag försöker alltid visa mig glad och positiv utåt även om livet just i samma sekund egentligen känns skit. Varför ska jag belasta någon annan med mina problem? Att gå vidare för mig är det viktigaste. Jag måste ta mig framåt både för min och mina barns skull. Det ÄR kämpigt men jag måste...
